hanssonsofie

Hej alla fina människor. Nu är jag tillbaka med ny inspiration och är mer motiverad än någonsin. Det har hänt mycket sedan jag skrev här sist. Sommaren är i full gång och jag har både hunnit med ett besök till Stockholm med Moa, jobb på underbara Stadium sports camp, åhus beachhanboll-festival, kvalitetstid med mina nära och besök i sommarstugan. Allt detta kommer jag berätta mer om i ett enskilt inlägg. Idag tänkte jag berätta mer om min korsbandsskada.

 

1 sekund. Så lång tid tar det för en dröm att krossas. Så lång tid tar det för ett korsband att gå av. Så lång tid tar det att förlora något som gör att man fungerar. 

 

Ibland slår tanken mig: Varför? Varför spelade jag matchen? Varför gjorde jag den där stegisättningen? Och svaret jag kommer fram till varenda gång är: För du älskar det. Och så är det. Jag älskar handboll, jag älskar kraften man får från det och jag älskar känslan varenda gång man kliver ut på planen. Om jag saknar det? Ja, varje dag. Jag saknar att träna, jag saknar känslan av att sätta bollen rätt upp i krysset och springa tillbaka och höra laget från bänken skrika på en, gud vad jag saknar det. Hur mycket jag än försöker förklara för er så kommer det aldrig gå, det är så känsloladdat och sitter så djupt inne i mig. Men. Handboll är mer än att bara spela. Handboll är en gemenskap som jag faktiskt den här sommaren lyckats vara delaktig i ändå. Jag har jobbat med handboll, varit på åhus-beachhandboll och lärt mig så otroligt mycket nytt. Jag har tittat på så mycket matcher, både på tv och på plats och jag har under varje match lärt mig något nytt och breddat mitt handbollshuvud ännu mer. Handboll är oändligt och en sport som jag alltid kommer vilja ta del av. Visst har det varit tungt att bara sitta på bänken, visst har det varit tungt att inte kunna. Jag vet inte hur många gånger jag bara gått därifrån för att bryta ihop helt och hållet, att inte kunna göra något som man vanligtvist gör 4 gånger i veckan bryter ner en. 

Det var den 30:e november 2013 som allt rasade. Vi spelade mot Anderstorp och allt flöt på och gick hur bra som helst. Jag hade gjort några mål framåt och bakåt täppte vi igen det. Jag skulle tippa på att vi var inne i den 15:e spelminuten när allt händer. Jag minns att jag får bollen i fart och att jag ska försöka stega förbi. Jag minns att jag bara hinner ta första steget till vänster innan jag hör en smäll som får mig att falla ihop. Ska jag vara ärlig så minns jag knappt smärtan, jag minns bara hur den förträngde allt i mitt huvud och hur den fick mig att skrika, då menar jag verkligen skrika. Där låg jag på marken helt ovetandes om vad det skulle betyda för mig och min framtid inom handbollen. Ambulansen kom och de körde in mig till Växjö. Jag visste varken ut eller in och var helt trasig i flera veckor. Jag var helt förstörd och det gick knappt att prata med mig utan att mina ögon blev rödspräckta. Det var då jag märkte det första gången, det var då jag märkte hur rent ut sagt jävla trasig jag är utan handbollen. 

 

Jag fick inga klara besked och läkarna bad mig bara kontakta en sjukgymnast och det gjorde jag också. Jag rehabiliterades från den 31:e november till den 19:e januari. Jag la min själ i det och gjorde min rehab VARJE DAG. Jag vet inte hur många timmar jag la på det, jag gav mig fan på att klara det. Den 19:e januari gjorde jag tester på sjukhuset som gav positiva resultat och den 20:e januari stod jag redo för min första träning. 

 

5 minuter, så lång tid var det kvar av träningen. 300 sekunder. I 85 minuter hade jag spelat och min kropp var fylld av glädje, jag var så stolt över mig själv. Vi körde en mitt-6 övning där ytternian i försvar ska ut och stöta på anfallaren som sedan ska hoppfinta och passa in till linjen. Jag fick bollen i fart och skulle precis ta det tredje steget upp i hoppet som knät smäller till igen. Jag föll ihop och smärtan kom explosivt. Den här gången skrek jag igen, men inte för smärtans skull. Den här gången skrek jag för att jag visste, jag visste vilket helvete som väntade mig. Jag visste hur mycket jag hade kämpat för att komma tillbaka och allt jag kände i hela kroppen var smärta. Ambulansen kom igen och den här gången kunde man fastställa att mitt yttre korsband var av.

 

Den 14 maj opererades jag. Och idag den 22 juli är jag 2 1/2 månader långt in i min rehab mot att kunna spela handboll igen. Jag har kämpat, krigat och gråtit. Jag har blivit besviken så många gånger, både på mig själv och andra i min omgivning. Om 1 vecka börjar Kalmars damlag träna och jag har haft en tygnd i mig i flera dagar nu, det är ju fan att jag inte kan när jag nu får. Precis innan min skada så hade jag varit nere och tränat med a-laget och det flöt verkligen på bra, det kändes så jäkla bra att äntligen få gå in där med. Att verkligen känna: jag vill verkligen det här. 

 

Mina två veckor på Stadium sports camp fick mig verkligen i rätt riktning. Där hade jag så fina arbetskollegor som stöttade och peppade mig. "Du klarar det här" Att höra de orden och se att personen som säger det verkligen menar det. Oj vad det betyder mycket. Jag berättar mer om mina veckor på campen i ett senare inlägg.

 

 

 Nu, lite spontanbilder från sommaren: 

Det känns super att vara igång med bloggen igen nu, jag behöver den för att kunna skriva av mig. Hoppas ni alla får en bra kväll!