Ord

Känslor. Tankar. Allt flyger fritt. Sömnlösa nätter. Nätter med perfekt sömn. Nätter då jag sover tryggt. En morgon då jag vaknar själv. En morgon då jag vaknar med någon bredvid mig. Dagar jag är trygg. Dagar jag är otrygg. Ledsna dagar. Glada dagar. Självständiga dagar. Osjälvständiga dagar då jag känner mig svagast i världen. Inspirationsfyllda dagar. Dagar jag vill gå igenom marken. Modiga dagar. Jag borde inte sitta här och skriva, jag borde läsa ett kapitell i min människobok. Jag borde försöka lära mig membranpotential och inte skriva den här texten som inte fyller något syfte. 
 
Det här året har varit så sjukt. Är så förvånad över mig själv och det jag åstakommit. Liten blir stor, liten blev stor. 
 
Saker är enkla, saker är svåra. Att lämna Kalmar är det enklaste beslutet jag tagit i mitt liv. Att se mina vänner som jag spenderat varje dag med mina senaste fem år vara kvar i staden är det svåraste jag någonsin fått acceptera. Utan er skulle mitt liv inte vara någonting. Och jag förstår mig inte. Hur kan jag frivilligt vilja bo så långt ifrån er. Men så slog det mig. Där blir liten inte stor, där blir liten ännu mindre. 
 
För visst är det så att man känner om man en dag kommer älska en person eller inte. Man känner det redan första gången man ses. Man känner om det kommer vara värt det. För det är så, alla människor kommer såra dig. Alla människor kommer göra dig ledsen. Alla människor kommer göra dig besviken. Du måste bara hitta dem som det är värt att kämpa för. Och det känner du, direkt. 
 
Det här året har jag lärt mig att nära vänner inte måste bo nära. Det var jobbigt i början, jag kanske fortfarande är i början. Det är jobbigt att inte ha sin allra närmaste vän fem minuter bort. Men man vänjer sig och man öppnar möjligheter. Det handlar inte om att byta ut. Det är det sista jag skulle göra. Det handlar om att fortsätta hitta dem som är värda det. Och jag har verkligen hittat sånna i år, i Stockholm. Och i Lysekil, tänk att det fanns där. 
 
Kalmar har så mycket fint, men det är inte tillräckligt för mig. Jag ville bara säga det. 
 
En text utan syfte, mottagare och betydelse. En text. Vem bryr sig. 
Jag vet inte. Mitt i allt detta, så älskar jag livet. Och jag är så nöjd. Tack livet. 
 
Vi hörs kanske nån gång
Allmänt | | Kommentera |
Upp