Ord

Jag vill kasta något i marken, skrika tills jag inte kan skrika mer. Fan. Fan. Fan. Jag har så mycket ilska som jag inte kan få ut, så mycket frustration inom mig som jag inte kan bli av med. Jag vill slänga hundra tallrikar i marken och se dem gå i tusen bitar. Ögonen sprängs av tårar och jag förstår inte hur, hur fan jag kan göra så dåliga resultat. 

Igår testade jag min styrka i vänster knä. Resultatet blev 37%. 37% i jämförelse med mitt högra knä. 37%?!?!? i mitt högra knä har jag 100% styrka och i mitt vänstra 37%. På riktigt? Jag som har slitit i flera veckor med pass varannan dag. Jag som gett mig fan på det och alltid gjort en repition extra istället för en mindre. Med en muskelstyrka på endast 37% är jag långt ifrån att kunna börja jogga, jag är långt ifrån att kunna börja med sidoförflyttningar. 

Det känns som ett misslyckande, jag borde varit starkare, men jag förstår inte hur jag skulle lyckats med det. Jag har gett allt den här månaden. Jag står och trampar och fasaden av styrka är slut. Hjärnan har kommit ikapp och jag saknar. Jag saknar allt som har med handbollen att göra. Jag saknar känslan av att göra en bra grej i försvaret, jag saknar att göra en tom övergång som leder till mål, jag saknar att få stå på den där förbaskade planen. Ibland funderar jag på att bara skita i allt, strunta i det och inse att jag inte var gjord för den här sporten men så varje gång när jag går ner till d-hallen så springer det i kapp mig att jag älskar handbollen. Jag älskar den så oerhört mycket att jag tycker det är värt att riskera allt, det är värt att våga släppa taget, det är värt det här. Det är värt att känna sig trasig nu för att sedan få känna sig hel igen. 

Framför mig har jag nu en månad med ren rå styrketräning för HELA kroppen. Jag kommer lägga stor vikt på benmuskulaturen men även räkna med arm och bålträning. Om 4 veckor ska jag testa mig igen och då SKA resultatet visa över 45%.

Jag har inte tid att inte orka, jag har inte tid att inte kämpa.

Nya krafter, ny vilja och ny ork. Hur jag nu ska hitta den. 
Dagbok, Korsbandsoperation, Tänkvärt | | 2 kommentarer |

Ibland känns det som att jag är mörkrädd för ställen där solen redan lyser, det känns som att jag är rädd att tappa taget om något som inte ens är mitt. Ibland är jag rädd för att förlora människor som inte ens är mig nära, ibland är jag rädd för att känna. Jag är rädd för att känna glädje, sorg, ovisshet och kärlek. Jag är rädd för att hamna på botten av det man för sitt liv kämpat sig upp för, jag är rädd för den där trappan man successivt bestigit för att äntligen känna sig stark igen. Jag är rädd för att känna. 
Tänkvärt | | Kommentera |

Sådära

Tack för den underbaraste av sommrar. Den bästa i mitt liv, tänkte berätta mer om den i ett senare inlägg
Så! Nu känner jag mig klar med designen och bloggningen kommer flyta på som vanligt igen. Idag börjar jag sista året på gymnasiet och med det också sista året i skolan innan jag slängs ut i vuxenlivet. Det här året ska jag verkligen köra gärnet och fokusera på min rehab och skola (tja och kanske någon utgång då och då eftersom jag fyller 18(!!!!!!) om 3 veckor). Jag är 13 veckor in i min rehab och jag är faktiskt lite besviken på vad jag har åstakommit med tanke på hur långt alla andra korsbandsskadade verkat kommit i det här stadiet när jag har läst lite om dem. Men som sagt, what to do. Korsbandsskador är individuellt och det kan vara väldigt olika från person till person. Vissa är tillbaka efter 6 och vissa efter 15 månader, det är bara så det är. 
Kämpakämpakämpakämpa. 
 
Ikväll ska vi åka till Mönsterrås för att träna med deras lag eftersom vi eventuellt kommer spela seriespel ihop med dem. Jag ska byta om och försöka stå och passa lite, åh den lyckan om jag klarar det... 
 
Ha en bra första dag amigos
Tänkvärt | | Kommentera |
Upp