Om min korsbandsskada och efter OP:n

Hej manos! Förlåt för det lilla uppehållet på en och en halv vecka men det har varit för mycket bollar i luften och jag är som sagt inte någon höjdare på att jonglera. Jag opererades i onsdags förra veckan och operationen gick bra då jag fick ett nytt korsband + en lagad menisk som de då såg var trasig. Allt var så himla nytt för mig då jag aldrig opererats eller varit på sjukhus så tidigare. De kommande månaderna kommer jag driva bloggen för att berätta om min skada och för att jag själv ska orka driva det framåt och sköta allt som ska skötas. Det handlar om att våga, vilja och kämpa. Det handlar om att jag ska hitta tillbaka till stället jag älskar mer än något annat, handbollsplanen. Jag kommer börja med att skriva om mina första dygn efter operationen här och nu för att sedan bygga vidare på det. Målet med allt är att jag ska kunna bläddra tillbaka för att inte glömma bort vilken utveckling jag gör men även kunna inspirera andra. Nu kör vi. 
 
Det hela började med att jag fick byta om till de extremt fina modekläderna som sjukhuset bjöd på, efter det fick jag fylla i lite papper och sedan svälja några tabletter som skulle minska smärtan när jag vaknade efter operationen. Läkaren kom och berättade för mig hur operationen skulle gå till och visade även vart och hur de skulle gå till väga. Efter det fick jag sitta i ett minimalt litet rum i väntan på att få komma till sängrummet där jag skulle vänta på min tur helt enkelt. En sköterska kom och sa att de var redo för mig och jag fick följa med honom ut till ett rum med ett flertal sängar. Där satte han nål på mig (jag som förövrigt är skiträdd för stick höll på att svimma när han inte lyckades första gången utan tvingades sticka mig två gånger) för att sedan sätta mig på dropp. Fick ju inte äta någonting under dygnet som operationen skulle äga rum på så var lagom hungrig... Hur som helst så tvättade sköterskor rent knät och tillslut kom läkarna och målade på knät så de inte skulle ta fel, hur det ens skulle vara möjligt?! Haha! Efter ett tag så rullades jag in till operationssalen där jag fick hoppa över på operationsbordet. Det var fullt av människor om kring mig och hade helt ärligt ingen aning om vem som var vem eller whatever. En narkosläkare kom och berättade hur allt kring detta med att somna skulle gå till och tillslut så började han ge mig sömnmedel via kanylen så att jag bara slocknade. Stört, aldrig varit med om något sånt innan med att bli sövd osv så det känns ju bra att jag klarade det så pass bra i efterhand. 
 
Helt plötsligt så vaknade jag och AJ säger jag bara. Smärtan kom som ett slag i ansiketet och det första jag gjorde var att börja lipa, helt stört vad ont jag hade. Läkarna hade innan förklarat för mig att de skulle blockera benet med hjälp av en spruta i ljumsken (när jag var sövd) men den hade ju obviously inte tagit på mig. Redan här började sköterskan spruta in morfin och för er som fått det tidigare vet hur groggy man blir av det, men det bästa av allt är ju självklart att den tar bort smärtan på 5 sekunder. Pappa och min lillebror kom in i salen men jag minns inte så mycket av det eftersom jag knappt hade vaknat ur narkosen. Mamma kom också tillslut och då togs beskedet att jag skulle stanna över natten för kontroll och smärtlindring. Blev så himla besviken då läkarna innan hade sagt till mig att det inte skulle vara några konstigheter med att åka hem samma dag. Rullades i alla fall in på en annan avdelning där jag skulle sova. Fick ett rum med två andra och det enda jag minns ifrån den kvällen är att jag mådde så dåligt. Jag fick ständigt morfin direkt ut i blodet samtidigt som de bytte is. Den här kvällen lyckades jag inte heller ta mig upp på benen och inte heller sittandes då de hade tagit en sena ifrån mitt baksida lår. Jag blev sängliggandes och mådde både illa och kände yrsel. Tror det var ett litet bakslag samtidigt som det var en chock då jag verkligen hade ställt in mig på att åka hem samma dag. Mamma satt i alla fall bredvid min säng hela kvällen och det var i princip det som jag klarade av. Somnade runt 22.00 men vaknade igen vid 01.00 pga extrem smärta i knät, fick ytterligare morfin och somnade om ganska direkt efter, som sagt, det där morfinet... Vaknade vid 04.00 igen och fick mer smärtlindrande. Vid 06.00 varje morgon tar de febern på en så då blev jag återigen väckt. Kunde inte somna om utan satte på en film på ipaden som jag kikade på. Vid 08.00 kom mamma och höll mig sällskap under dagen. Läkaren kikade in senare och sa att hon hade bokat en ny tid nere hos OP till mig för att få en ny blockad för att dämpa smärtan och minska morfinet. Blev seriöst helt skärrad, jag H A T A R stick och sprutor och är livrädd för allt som har med det och göra och nu skulle jag alltså få en spruta i min ljumske när jag var vaken. Innan OP-tiden kom sjukgymnasten in och fick upp mig på benen för första gången efter operationen, fantastisk känsla, tyvärr hade jag så ont att det inte riktigt gick trots kryckornas hjälp. Rullades ner på operationsavdelningen igen och en läkare presenterade sig samtidigt som han kopplade ihop ett ultraljud. Blockadsprutan var stor och han satte in den i min ljumske samtdigt som han hade koll via ultraljudet. Han höll väl på och sprutade in i ca 3 minuter och jag blev förvånad över hur pass bra det gick, det kändes och gjorde ont, självklart, men jag klarade av det. Efter så domnade benet bort och jag kände absolut ingenting, precis vad en blockad ska göra. Rullades upp till avdelningen igen och läkaren tog tillsammans med mamma och mig beslutet om att jag skulle ligga kvar en natt till. Det kändes lika bra för mig då jag verkligen hade problem med att sätta mig upp själv, kände att jag behövde hjälp på traven lixom. Det är ju självklart en trygghet när sköterskorna sitter utanför dörren 24h om dygnet. Den här dagen kände jag mig även redo för besök så på eftermiddagen kikade både min bästa vän, pojkvän, m & m, lillebror och pappa förbi. Var helt slut efter varje besök och behövde återhämtning i form av sömn. Pappa och Simon stannade lite längre och det var skönt att ha dem där. Sov en natt till och vaknade återigen av hög smärta, fick mer morfin fast den här gången i tablettform. Vaknade som vanligt vid 06 för att de skulle ta febern men lyckades somna om till 08.00. 
 
Dagen var fredag och det var också den här dagen som jag blev utskriven från sjukhuset. Besökte sjukgymnasten en snabbis innan vi åkte hem och dit transporterades jag med rullstol. Jag hatar att inte kunna ta hand om mig själv och jag hatar att inte kunna gå, så bara att sätta mig i den rullstolen var ett steg för mig. Första problemet stötte vi på redan vid bilen då vi ganska snabbt märkte att jag inte kom in i framsätet. Jag fick mycket försiktigt skjuta mig in i baksätet för att kunna ha benet i en speciell vinkel som faktiskt då kändes okej. Det västa då var inte smärtan i knät utan smärtan jag hade i mitt baksida lår som bara pulserade ut i hela benet när jag satt. Vi kom tillslut hem och jag möttes av nästa hinder: trapporna. Jag skojar inte när jag säger att det tog 10 minuter för mig att ta mig upp för två våningar som vanligtvist tar mig 30 sekunder men skam den som ger sig, jag klarade det. När jag kom hem bytte vi is och la benet i högläge så jag kunde somna. Sov bort hela dagen och vaknade vid 19.00 tiden. Jag kände ingen ork till något och livet kändes rent ut sagt så värdelöst det bara kunde bli. Här låg jag inne och försökte göra den enklaste av övningar som sjukgymnasten skickat med mig hem, inte ens det kunde jag pga smärtan samtidigt som mina vänner spenderade sina dagar i solen och det extremt fina vädret som Sverige valde att bjuda på just under dessa dagar då jag var som mest skadad, skratt eller gråt, avgör själv haha. Jag sparade alla mina krafter till en familjemiddag som min pojkvän bjudit med mig på som skedde i söndagskväll förra veckan. Jag tog mig igenom det bra och det var verkligen en underbar känsla att få komma ut och träffa lite människor igen. När jag kom hem så hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och det kändes som en ändlös tunnel, är det såhär det kommer vara? 
 
Dagarna gick och både skola och plugg kändes långt bort, allt jag gjorde var att fokusera på rehab och mig själv. Veckan flöt på och rehabövningarna gick enklare och enklare, tillslut klarade jag av alla tre. Svullnaden ville inte gå ner och det har den inte velat göra ännu. Jag fick lite småbesök av både vänner och familj när jag låg hemma och min morfar har varit så snäll och hjälpt mig att klara av det. Han har hjälpt mig med mat osv som jag aldrig skulle kunna klarat själv. I torsdags var jag i skolan för första gången för att skriva NP-matte, ett dumt val som jag var tvungen att ta. Herre vad ont jag hade, och herre vad trött jag var. 
 
Jag skulle alltså kunna sammanfatta den förbipasserande veckan såhär: Våga, vilja och kämpa. Jag har gått från att inte kunna ta mig ur sängen själv till att helt och hållet fixa det. Morfinet som jag fick i tablettform när jag kom hem har jag slutat ta med vissa specifika undantag och min feber som jag fick efter operationen har gått ner helt och hållet. Idag är första dagen som jag sitter upp utan smärta. Jag har suttit i dryga tre timmar nu och det känns okej, ingen paniksmärta som jag hade fått i förrgår. Den här veckan har varit rent ut sagt ett helvete och allt jag kan göra är bara att tacka alla som har brytt sig och velat komma förbi. Tack och oj vad det har stärkt mig. Jag har provat att släppa kryckorna lite försiktigt men det går inte än, det gör för ont och knät viker sig, men jag har i alla fall försökt. Så, här är jag idag, 11 dagar efter OP:n som förändrade och gav mig en ny chans.
Innan OP:n, lite småkul ändå att dem var tvugna att måla en så stor pil för att inte ta fel knä haha. 
På sjukhuset, två dagar efter. Jag fick stora blåmärken på baksida knä efter allt.
Isförbandet som blivit min bästa vän under veckan
Svullnaden, någon gång under veckan
Knät ur en sittande vinkel, inte så farligt med svullnaden, och bra läkta sår. 
 
Oj, vilket långt inlägg det här blev men jag har verkligen inte haft någon ork till att uppdatera förrän nu. Jag kommer driva det som en slags dagbok där jag kommer berätta om hur det går osv, för min egenskull och sedan om jag får läsare på köpet så är det bara roligt! Återigen, tack för allt stöd från nära och kära, jag är så tacksam över att ha er i mitt liv! 
 
Kram, så hörs vi senare
Korsbandsoperation | |
Upp